Framsteg, sidospår & bakslag - livet med hund

 I helgen har jag varit ensam. Pojkvännen och Viggo åkte till landet och jag hade en massa grejer att fixa så jag blev tvungen att stanna i stan.
När han inte är med känns det som att jag har glömt något. Förstår ni vad jag menar? Det kanske låter konstigt. Han är alltid med mig. Till jobbet, när jag hälsar på familj och vänner. Alltid vid min sida. Så många tårar jag har gråtit i hans päls, så många gånger han har fått mig att skratta så där hjärtligt, äkta. 
Kommer så väl ihåg hur tufft det har varit i perioder med Viggo. Han har inte lyssnat, inte velat vara med. Vi har stått i varsin ände av kopplet. Totalt avskilda. Inget samarbete. Jag har stått som en jäkla general och varit arg, frustrerad och ledsen. Alla mina misstag som hundägare har jag gjort med honom. Alla mina framsteg och allt jag har lärt mig har jag lärt mig av honom. Jag är honom evigt tacksam för att jag innerst inne tror att han har gjort mig till en bättre människa.

Jag önskar att du kunde prata Viggo. Önskar du kunde berätta för mig var det gör ont. För det gör ont, jag ser det i dina ögon vännen. Jag känner dig.
Kanske är det början på slutet, hjärtat mitt. Kanske. Eller kanske bara en svacka.
Vad vet jag. Vad vet någon egentligen. 
För dig vännen, för dig vänder jag världen upp och ner. För att jag älskar dig. För att du betyder så mycket för mig.

 

Säg något den här hunden inte skulle göra för en bit kokt älgkött. Herregud han blir som tokig! Jag och Viggo är projektekipage för en kollega som håller på att utbilda sig till assistanshundsinstruktör. Detta innebär att Viggo ska lära sig två olika beteenden, dels ett signalbeteende och sedan ett servicebeteende. Signalbeteendet går ut på att när någon ropar mitt smeknamn, ska Viggo komma fram till mig och göra en nosmarkering på mitt ben, när jag sedan frågar vad och gör tecknet för "vad" med händerna så ska han gå till personen som ropade. Det är så häftigt att se att han börjar koppla ihop beteendekedjan. Han är klockren på nosmarkeringen när någon ropar och nu håller vi på att träna in "vad". Ska se om jag kan fånga det på film och lägga upp det här.
Servicebeteendet är att han ska hjälpa mig att hämta pantflaskor genom att plocka upp dom och lägga dom i en plastlåda. Vi håller på att lägga på försvåringar som att jag börjar flytta mig längre från plastlådan. Han måste då tänka ut själv var det är han ska lägga flaskan. Han vill fortfarande gärna komma fram med den till mig vilket är förståeligt eftersom vi tidigare har tränat på att han ska plocka upp föremål och lämna av dom i min hand. Men vi jobbar på, det är verkligen roligt!
Vi har bytt rehabställe till ett som ligger närmare hem och som har en pool istället för treadmill. Viggo går och simmar 1 ggr/vecka. Det går bra tycker jag. Han är fortfarande lite ovan vid simningen och stressar lätt upp sig lite när det är dags men jag tror att han kommer att lugna sig efter ett tag. Igår simmade han 5 x 2 min och vi har börjat lägga in några apporter också. Han är duktig min lillkille.
Vi försöker massera honom hemma men jag funderar på om jag ska boka in några massagetillfällen hos en hundmassör istället. Han har knutor i vänster fram som inte är av denna värld och jag får inte riktigt bukt med dom. Tyvärr har vi upptäckt att han har lite problem med musklerna i bakbenen också. Det är kanske inte så konstigt eftersom han troligtvis går och felbelastar fram och det är klart att det visar sig på andra ställen då också. Ja jösses, jag vet inte hur det här kommer att gå.
Viggo är i alla fall på gott humör. Maken till livsglädje har jag nog aldrig sett. Så länge han behåller den så ska jag också kämpa på.  

Bokade för ett tag sen in en ny rehabtid för Viggo. Försöker låta honom gå lite på treadmill med jämna mellanrum och speciellt nu under vintern när han inte kan bada utomhus. Så i tisdags var det dags igen. Kommer till rehab och vi pratar lite om hur det har gått med Viggo sen sist vi sågs, vilket var tidigt i höstas, och om vi har märkt någonting annorlunda med honom vad gäller hälta eller stelhet. Berättar att jag lätt går och "stirrar mig blind" på honom och tycker mig se tecken på en hälta som kanske inte ens finns. Fick promenera och trava med Viggo fram och tillbaka i en lång korridor medan rehabtjejen kollade hans rörelser. Hon tycker att han rör sig annorlunda när man går långsamt men i trav visar han inte alls samma rörelser.
Lät honom gå 5 min på treadmill och därefter fick han en paus. Så fort bandet stannar ställer han sig och håller upp vänster framben. Kändes som om hjärtat slutade slå. Slängde en blick på rehabtjejen och hon såg också bekymrad ut. Helvete helvete helvete!!
OK, sa jag, vad innebär det här? Svårt att säga, säger hon. Antingen har han problem med vänster fram och har ont i den eller så håller han upp den för att han blev trött av att gå på rullbandet. Ja, hur fan ska man veta. Å vad jag önskar att han kunde prata vovven min.
Körde 5 min till på rullbandet och han höll upp vänster fram den här gången också. Rehabtjejen kände igenom muskler och böjde leden. Han har helt klart mer problem med vänster än höger. Han kan inte böja den lika mycket som den andra. Men det visste vi ju redan från början, att vänster var värre.
Pratade med rehab om hur vi ska gå vidare nu och det första hon sa var,  var rädd om honom. Pratade även om att låta honom gå och simma istället då det är bättre för kondititionen och så tycker han nog att det är roligare. Ska låta honom få massage också så ofta jag bara kan. Försökte fråga henne om hur länge han kommer att "hålla". Förstod väl egentligen att hon inte skulle ha något svar på frågan men jag vill liksom veta. Vill kunna förbereda mig mentalt på den där dagen...dagen då det inte går längre. Fast inte fan går det att förbereda sig....
I bilen hem kommer tårarna..det är bara så jävla orättvist allting. Jag vill slå sönder något, skrika tills rösten tar slut.
Sambon försöker lugna, säger att Viggo visst kommer leva tills han blir gammal. Jag vill tro det, vill så himla gärna men vågar inte. Vågar inte hoppas på det. Varför ska jag alltid tro det värsta?
Jag vet inte...är det här början på slutet?
Hittade en sån vacker text , måste bara publicera den här.

"Dogs don't know about beginnings, and they don't speculate on matters that occured before their time.
Dogs also don't know - or at least don't accept - the concept of death.
With no concept of beginnings or endings dogs probably don't know that for people having a dog as a life companion provides a streak of light between two eternities of darkness."

 

Det där med hundspråk. Får aldrig nog. Kommer på mig själv med att hänga över dörrarna till hundarnas rum på dagis och bara studera dom. Hur dom interagerar med varandra. Små, små signaler som ändå är så tydliga. Vilka fantastiska djur dom är egentligen...våra hundar.
Känner mig så lyckligt lottad över att få dela mina dagar med dom. 
Apropå hundspråk så hade jag och Viggo en liten dust under en av promenaderna häromdagen. Det hela handlade om att jag kallade in honom och han valde att göra annat än att komma tillbaka till mig. Då gör jag det klassiska misstaget, tar i lite mer med rösten och tokstirrar på honom när han väl vänder sig mot mig.
Det resulterar i att han rör sig mot mig i slowmotion med nosen ner i backen och i världens båge. Snacka lugnande signaler. Fattade då mitt misstag med att stå och stirra på honom och vände mig om och hukade mig ner. Jösses vilken fart han fick då. Full galopp fram och pusskalas. Sen var vi vänner igen .
Det var en sån häftig känsla där och då, det kändes som att vi faktiskt förstod varandra. Han gav mig lugnande signaler och jag svarade honom genom att coola ner mig. 
Idag har Viggo fått ta det ganska lugnt. Han har följt med på promenaderna med dagishundarna som vanligt men annars har han faktiskt bara fått vila. Det känns som att han behöver det ibland, bara en vilodag när man inte gör något speciellt.
I morse gjorde han ett utfall mot en kvinna som cyklade förbi oss. Jag hade Viggo bakom mig och märkte inte att hon kom. Jag tror hans reaktion var en kombination av överraskning och det faktum att han var riktigt toktrött. Han blir ofta utåtagerande när han är slut, skäller på folk han tycker ser suspekta ut och gör utfall mot andra hundar. Det är väl hans sätt att säga att han inte orkar. Bättre skälla ut dom så att dom håller sig på avstånd. Så som sagt, han har fått en vilodag.
I morgon ska jag och Viggo vara projekthundsekipage till en kollega som utbildar sig till assistanshundsinstruktör. Det är tänkt att vi ska träna Viggo att utföra ett signalbeteende som innebär att när någon ropar mitt namn ska Viggo komma fram till mig och genom en nosdutt göra mig uppmärksam på att någon ropade. När jag sen frågar "Vad?" eller gör en handgest ska han visa mig vem det var som ropade. Otroligt bra för någon som till exempel är hörselskadad och där hunden ska fungera som "extra öron". Ska bli så roligt!